Snälla stanna mitt huvud

Det snurrar. Fort fort. Vill inte det. Vill inte alls. Som om 2010 skulle vara ett år att hurra för. Det sägs att det tar ett år, fyra årstider för att överhuvud taget glömma. Vissa dagar tänker jag på honom åtminstone bara typ varannan timme. Vissa dagar är han ständigt där. Ibland är allt bra, tankarna far iväg till annat men för det mesta är varje ny syn ett minne och ytterligare ett steg bakåt. Jag försöker. Det gör jag. Försöker att fortsätta leva men när saker man planerar för framtiden går i stöpet och andra idéer är tveksamma återfinner sig den återkommande känslan av att bara trampa. Trampa omkring i samma fotspår. Eller rättare sagt i nya fotspår fast i för små skor. Vid varje gathörn möter man ett nytt problem och hur man än gör måste man svänga och fäktas med armarna för att ta sig fram. Samtidigt inser jag att det är livet jag fäktas med och utan styva armbågar och ett ständigt leende, äkta eller oäkta, kommer jag inte ha råd att köpa större skor. Går jag barfota kommer jag säkerligen till en väg av varm kol. Men håller jag bara huvudet högt och fokuserar kan jag klara mig över även den. Säkert med brännmärken under fötterna och en doft av bränd hud i bagaget. What dosnt kill you makes you stronger. Det som inte dödar, det härdar. Utan motgång ingen framgång. Om man inte vågar falla hur ska man då kunna resa sig? Men det tar tid och ork. Det tar energi och för varje energisten som försvinner från min kropp ju längre ned faller jag. Men om jag inte tar från min samling av stenar och offrar dem en efter en kommer sorgen ikapp mig och det är om intet ännu värre. Men snälla låt mig själv få offra min fina samling. Stjäl inte min energi och lust. Låt mig vara mig och försök inte ändra på mig. För det gör det inget värt. Det gör det bara värre.

- Tankar när huvudet snurrar lika fort som fläkten på högsta nivå. Tankar när allt själen vill är att få ihop allt men när allt är en för svår, till syn, olöslig ekvation och hur man än räknar inte kommer fram till en lösning som håller. Det är slarvfel och fusk på vägen som gäller om svaret ska bli rätt. Men går det att fuska med livet?

Sommaren är i full gång

Mycket stoj och stim dagarna i ändå. Men även mycket ångest och förtvivlan. Ångest över vad jag delvis gör med min kropp, vart är träningen!!! hinns inte med just nu vilket gör att inget egentligen helt är på topp. Är så sjukt beroende av träning för att min kropp ska fungera men när kroppen inte orkar med träningen slår det fel. Att maten dessutom är åt helvete och mitt sinne inte riktigt är vart det borde gör inte saken bättre. Jag försöker men inte tillräckligt hårt. Jag ska försöka ytterligare och tänja mera. Har en filosofi över att om man fyller på precis tills bägaren rinner över så lär man sig så otroligt mycket om sig själv. Och det är den vetskapen jag vill ha. Att som den tjejen som klarar allt själv samtidigt leva upp till andra omkring en som drar i en gör det inte enklare direkt. Jag försöker vara tålmodig och acceptera. Förstå men ibland bara måste jag lägga krut på att förstå mig själv också. Annars rinner jag bara iväg, smälter ned som en piggelin i stekhet sol vid den ensamma klippan vid havet. Har jag tur rinner jag ned i vattnet och blir ett med världen, har jag otur torkar jag ut innan jag når dit. Och vem vill vara en uttorkad piggelin?