Tankar en kväll i augusti

Jag och K. pratar ofta om att vi vill ha någon som drar i oss och tar med oss jorden runt. På äventyr och upplevelser. Fixar spänning och mystik. Lever livet med oss. Idag började jag fundera på om det är för mycket begärt. Det kanske inte finns sådana människor? Och om nu inte dessa existerar så finns det två alternativ. 1. Vi fortsätter drömma, fantisera och hoppas att vi möter dem. Eller 2. Vi blir dem. Jag blir en sådan. Jag vill inte stå still och trampa. Hoppa runt i cirklar och klättra på samma oljahala väggar utan att få utlopp för min rastlöshet. Mina drömmar sträcker sig till vida stränder i varmare klimat, till höga snötäckta berg, dykning, surfning, vandring, båtliv, Afrikas landsbygd, skyskrapor, savann och djungel, leva för stunden, gå mot framtiden och minnas det förflutna som något bra.

Hellre ångra det jag gjorde än det jag inte gjort.

Manana manana. Te quiro manana!