Antar och godtar att vissa dagar bara är sådana. Dagar när sorgen finns i varje tanke och minnen dyker upp i allt man ser. Det är bara att flyta med. Vet att det blir bättre. Kanske till och med bra. Även om det ibland känns som om lycka är en känsla långt bortom horisonten vet jag att vägen dit inte är oändlig. Finns det något starkare tillstånd än saknad och längtan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar