Jag anser mig vara en ganska okomplicerad människa. Jag hakar inte upp mig på småsaker, öppen för nya saker, försöker "ta tag" i mig själv när jag känner att jag behöver det. Men jag har mina principer och saker jag har otroligt svårt att rubba på. Eller inte vill rubba på. Jag strävar efter att få en kropp, så väl insida som utsida, som jag trivs med. En kropp som kan bära mig. Tror att min fixering vid styrketräning ligger i att jag vill kunna bära mig själv som den individualist jag är. När jag faller, titt som tätt, vill jag orka resa mig igen. Jag vill vara säker på att jag orkar både fysiskt som psykiskt att sakta men säkert ta nya vacklande steg när jag tappar fotfästet. Helst vill jag veta att jag backar innan avgrunden är för nära.
Mitt kontrollbehov över mig själv, har jag upptäckt, kan av vissa anses stötande. Det är främst min kontroll över träning och mat jag talar om. Men lika provocerande det är för andra att jag inte äter den där glassen trots att jag kanske vill, och tar ett äpple istället, för jag vet, att jag efteråt mår bättre, lika provocerande är det för mig när man hör kommentarer om att du bara bantar hela tiden. Jag bantar inte!!!!!! Jag håller koll på min kropp! Min kropp trivs inte med socker och onyttig mat. Den vill inte ha det. Måste jag då äta det?, bara för att visa för andra att jag minsann kan äta det även jag. Fattar inte själva grejen. Jag tränar inte och håller koll på min kropp för att provocera andra eller verka duktigare än genomsnittet bara för att jag tränar så mycket. Jag gör det för att JAG TRIVS MED DET!!! Utan min träning och kontroll är det inte jag. Utan att skriva ned och hålla koll på min utveckling styrkemässigt finns jag inte. Utan att lägga ihop km + km, räkna ut medelhastigheter, planera in intervaller, backar, tempoöppning, variera konditionsträningen, prova nya träningsformer, laga nyttig mat, neka hamburgare och feta pizzor, bojkotta potatis och pasta som normal mat vet jag inte vem jag skulle vara. Detta är jag. Låt mig vara så eller stick!
