Cancer. Hjärtinfarkter. Strokes. Lunginflammation. Parksinson. Ledsjukdomar och faan vet vad. En olycka kommer aldrig ensam heter det och kanske är det just därför som det just nu bara svämmar över med sjukdomar i min närvaro. Eller är det så att jag uppmärksammar dem mera nu än innan pappa dog? Eller att jag är mer känslig och blir mer orolig över att människor omkring mig faktiskt kan dö när som helst. Det kan gå så hiskerligt fort och det finns ingenting jag kan göra åt det. Känner mig så totalt maktlös att jag inte kan kontrollera min oro och ångest över vad som kommer hända härnäst. Känner att hela kroppen reagerar på ett sätt som jag inte kan göra något åt. Det är en känsla jag inte kan slå bort eller springa ifrån. Den bara är där och jag hatar den. Hur hårt jag än slår och hur snabbt jag än springer kommer den tillbaka, infiltrerar mitt inre djup och bryter ned det jag kämpar så för att bygga upp.

Vissa dagar bara är såna.