Jag har en tendens att om jag har mycket att göra gör jag ingenting vettigt alls. Just så är det nu. Har minst en miljon saker att fixa med innan resan till England vilket gör att jag för tillfället inte orkar med någonting. Bara tankarna på saker som ska göras får mig att inte orka någonting. Ögonen svider av trötthet och ansvaret på mina axlar är tungt. Gillar inte alls känslan över att det som ska bli så härligt att få komma bort ett tag, leder till stressen innan. I och i för sig borde jag börjat med allt betydligt tidigare. Och kanske prioritera lite annorlunda för att hinna med. Men nu sitter jag där jag sitter och orken är totalt slut. Huvud som kropp är utmattad. Fast ändå vet jag att jag i slutändan kommer hinna. Kommer snart ta mig i kragen, lyfta på hatten och fortsätta prestera. För det är så jag är. Mitt i allt känns det bra att veta att hur hårt jag än faller, hur stora skrubbsår jag än får, så vet jag att jag ganska snart kommer resa mig och att allting faktiskt ordnar sig på ett eller annat sätt. Såren läker och livet går vidare.
Om man inte snubblar ibland och skrapar upp sina knän har man svårt att uppskatta när man äntligen lär sig cykla. Om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar